Joel är alltid glad när vi hämtar och lämnar på förskolan. Han tycker om att vara där. Jag känner full tillit till pedagogerna på hans avdelning. Jag vet att de ser barnen, uppmuntrar och utvecklar dem och att de aktivt och målmedvetet arbetar i barngruppen med de problem som kan uppstå. Jag vet också att skulle det finnas behov så tar de kontakt med oss föräldrar. Så är det.
Jag vet också att Joel såväl som flera andra barn på avdelningen är inne i en lekperiod då de är väldigt fysiska med varandra. De brottas, puttas och jagas och lär sig i leken gränserna för vad som är okej och inte okej och vad som gäller när någon säger stopp. I denna sociala utveckling kommer Joel både själv ibland bli utsatt och ledsen och också ibland vara den som gör något annat barn ledset.
Ändå kom inatt tankarna som höll mig vaken länge, länge. Tankar och oro för att Joel skulle vara extra utsatt. Tänk om vi föräldrar och pedagoger missat något?Att Joel dagligen blir knuffad och slagen? Att han om det fortsätter kommer bli rädd och inte vilja gå till förskolan eller att de hårdhänta tagen blivit norm och något han vant sig vid så pass att han inte ens talar om när det händer för att vi vuxna inte lyssnar ordentligt och reagerar?
Jag känner mig minst sagt gråtfärdig bara vid tanken på att Joel på ett eller annat sätt skulle fara illa. Så vid lämning idag stannade jag kvar och fick tid att enskilt prata igenom gårdagens händelse och mina tankar. Jag fick ett mycket fint gensvar och egentligen bara bekräftelse på vad jag visste, att det i detta fall inte finns någon anledning till oro.
Joel har det jättebra på sin förskola! Han är inte extra utsatt och han är glad om dagarna och leker för fullt. Däremot jobbar pedagogerna just nu väldigt aktivt med olika grupperingar i barngruppen och poängterar noga vad som är rätt och fel och hur man ska vara mot varandra.
Så nu ska jag släppa dumma orostankar, jag ska som vanligt hämta en lycklig och lekfull kille på förskolan klockan två och jag ska sova riktigt gott i natt!
